söndag 21 oktober 2012

Speglar och guld

- Ni har inga bevis.
Jag hörde hur anklagande jag lät. Gnällig, nästan. Men det var den enda röst som fungerade, om den inte skulle krackelera och falla sönder alldeles.

Hon flyttade käppen från ena handen till den andra och rev i nacken med naglarna. Ingen av oss hade rört kaffekopparna och bondkakorna. Hennes glasögon och röda dosett låg bredvid henne på köksbordet.
- Ja säg' dä än en gång. Spegeln hade ta'its ner från si krok.

Ledare är man bara när man har fått förtroendet från personerna man leder, har jag hört. Sven har inte fått det, inte av mig i alla fall. Men chef är han, och en sådan behöver förstås ta sitt ansvar och medla i konflikter.
- Vi tar det en gång till, sa han och harklade sig. Han ar-ti-ku-le-rade alltid så tydligt med de gamla.
- Selma, du ringde om att spegeln gått sönder efter att Anna varit hos dig och städat. Men du, Anna, säger att du inte tagit ner spegeln.

- Jag gjorde inte det, sa jag och tittade på den trasiga spegeln som stod som ett sorgetecken intill oss. Sirlig ornamenterad guldram, ja guld var det förstås inte. Sprayfärg, kanske? Men spegelglaset var trasigt. Och jag visste att jag inte hade varit med när det gick sönder.
   Ändå blev jag lite osäker nu. Var det helt säkert att jag inte hade rört spegeln? Kanske gick jag i andra tankar när jag gjorde det?

- Flickan hade dammtrasan å dammade skänken, ja såg na', sa Selma. Hon hade ett långt vitt hårstrå på hakan. Det visste jag, för jag hade sett det och tänkt att jag skulle ta hand om det vid nästa dusch. Nu kändes det inte som om jag brydde mig om det längre.

- Ja, Anna, sa Sven och tittade på mig, fast samtidigt rakt ner i bordet. Han har ett konstigt sätt att göra just så.
- Jag vet faktiskt inte hur vi ska gå vidare. Kanske kan vi säga att du kanske råkade komma åt spegeln när du dammade, så att den föll ner. Då är det vi som är ansvariga, och står för kostnaden. Men det är inte du personligen som ansvarar, förstås. Det är vi i hemtjänstgrppen som gör det, och jag får skriva en rapport. Känns det okej för er båda?

- Ja sku' änn villa ha ä ursäkt frå flickan, sa Selma med den höga, gälla rösten som hon får när hon har svårt att andas. Sven märkte ingenting, förstås.

- Ska ni ta varandra i hand, sa Sven förväntansfullt. Jag såg hur glöden tändes i hans ögon. Nu skulle han kunna få ännu ett begrepp att använda i sin CV: bra medlare och konfliktlösare. Ja, vad hade jag att vinna på något annat? Jag sträckte mig över bordet och såg in i Selmas ögon: in i simmigheten, det grumliga. Inte såg hon ens sin kaffekopp framför sig.

- Förlåt, Selma, sa jag så hastigt jag kunde. Hon tryckte min hand med sin torra, frasiga, och släppte sedan så att hennes föll ner i knät med en duns.

- Så fint, sa Sven belåtet. Då går vi nu, Selma. Jag tar med mig den trasiga spegeln.

När jag låst dörren hörde jag våra andetag eka. När hissen kom tryckte vi oss in i det bruna, laminatklädda. Tysta stod vi där, och Sven höll krampaktigt om spegeln. Allt det där guldet, tänkte jag. Vi borde ha det i oss istället för på speglar.








5 kommentarer:

  1. Älskar hela texten utom de två sista meningarna. De är för övertydliga, plattar till.

    SvaraRadera
  2. Maria: tack! Ja, vet du, det är mitt vanliga klassiska dilemma. Visst bör man ha en poäng, sådär på slutet, tänker jag varje eller åtminstone varannan gång. "Annars är det ju inte en riktig text". Samtidigt som jag själv älskar de öppna sluten. Dessa dilemman.

    SvaraRadera
  3. Jag älskar också hela texten men har inget emot de sista meningarna. Jag tycker att det är helt ok att få moralen serverad prydligt. Man kan förstås både äta kakan och ha den kvar genom att göra "etikett" av den.

    SvaraRadera
  4. Knepig intrig när jaget inte riktigt verkar veta vad det gjort eller inte gjort.

    SvaraRadera