Cafébesöket

De satt bara någon meter från varandra, i caféstolar på uteserveringen. Hon och damerna med varsin pudel. Att man får ha hundar på ett ställe som det här, tänkte Annika och drog ner dräktkjolen så att hon slapp den kalla metallen mot benen. Konstgjorda måsskrin låg som en ljudkuliss över allt det andra, som var på riktigt: rustika möbler, bakverk bakade med smör och kärlek, kluckande vatten och segelbåtar i bakgrunden. Ett sorl och en förväntan i luften. Samtal skulle bli till som inte kunde bli till någon annanstans. Det var mitten av juni, precis i början av säsongen, och semestern låg framför hela svenska folket som ett jublande hopp.

Annika satt och höll sin handväska i handen. Hon höll den hårt. Solen sken inte längre, men kudden hon hade fått av den omtänksamme servitören gjorde att det ändå gick bra att sitta ute. Den fungerade nästan som en värmedyna. Man hade kunnat tro att hon hade sällskap som just nu hämtade förtäring inomhus eller i baren, men så var det inte. Hon var ensam. Och hon tänkte inte köpa något. Hon passade in ändå.

- Aiii! Annika skrek till och reste sig upp.

En smal, gasellaktig ung kvinna med förklädesklänning och vippande blond hästsvans skyndade fram till henne.

- Förlåt, hur står det till?

- Nu får det vara nog. Det var den tredje råttan jag såg här idag. En pilade ut ur köket, en gick in i bagarstugan och en sprang under mina ben här. Så här kan ni inte ha det, sa Annika resolut.
Hon tittade in i ögonen på kvinnan och kände hur allas blickar drogs till henne. Vaksamhet. Avoghet. Baciller lagom till semestern

- Det här tänker jag anmäla.

Den unga servitrisen, säkerligen en sommarvikarie, tittade förskräckt på henne. Flackade med blicken, tog tag i sitt förkläde. Sekunden efter stramade hon upp sig och log med vita tänder.

- Jag ber verkligen om ursäkt. Självklart ska vi ta tag i det här på allra bästa sätt, och med omedelbar verkan. Hur kan jag gottgöra er?

Runtomkring hade det blivit tyst, men nu välte någon ett vattenglas och ett barn började skrika. Två bord bort tittade de fyra pensionärerna på varandra, nickade, samlade ihop sina saker och gick.

- Nej, det behövs inte, sa Annika och såg hur servitrisen andades ut, blev slät i ansiktet.

- Det är inte för min skull jag vill ha reda i saken. Det är för alla andras. För smittspridningen. Råttor är inte att leka med. Det finns ehec, salmonella, värre bakterier som påverkar hjärnan och nervsystemet...

- Schh, viskade servitrisen. Jag menar, javisst har ni rätt. Jag ska tala med min chef med en gång.

- Ni borde nog stänga omedelbart, sa Annika och märkte hur det återigen blev tyst omkring dem.

- Det är inte riktigt okej att riskera barns hälsa inför semesterresor och liknande.

- Naturligtvis, sa flickan, som fick allt rosigare kinder. Vill ni följa med direkt, och prata med min chef?

- Nej, jag tror inte det, sa Annika. Det här tog på mina krafter. Jag ska spara dem till promenaden till bilen.

Hon började dra ut den tunga stolen och servitrisen skyndade sig att hjälpa till. En ung businessklädd man intill log mot Annika, tacksamt. Medan Annika gick grusgången fram, försiktigt steg för steg i de klackade mörkblå pumpsen, var det flera som kom fram till henne. En mamma med ett sjalvirat spädbarn på magen la handen på hennes axel.

- Tack ska du ha, flämtade hon. Jag är oerhört tacksam för att du sa till så att alla hörde. Jag vill verkligen inte bli magsjuk, med två småbarn hemma och gäster till midsommar.

En man med mobilsladden dinglande runt halsen sa:

- Jag tror faktiskt att jag också såg en råtta eller två här förra veckan, när jag var här och lunchade med kollegorna. Hygienen här är kanske inte den bästa. Så skönt att någon tar tag i det. All heder åt er för det!

Annika gick mot bilen. Tänkte på Anticimexutredning, notiser i lokaltidningen, hörsägen som skulle spridas på Facebook och mun till mun. Nej, det här hade aldrig varit hennes favoritställe. Alldeles för dyrt var det. Tacka vet jag dotterns ställe, tänkte hon. Det kommer att bli mer välbesökt nu. Det kommer att bli en bra sommar.