Vår distans

Långt borta
är ljuset ett annat än här
spegelbilden bäddas in
och koltrastropet sjunker

Långt borta
är kroppen mer gestaltad
rörelsen förstår sig på
och landar i det som är

Långt borta
är du ett du och jag en regel
med osänkbara skepp
och lugna ögonblänk


(Skrivpuff, ämne: långt borta)

Luckor

Klart hon visste att det inte fanns någon lucka längst bak i klädskåpet. Hon hade själv varit med och köpt det, på Svenssons möbler nere i samhället. Eller: det var inte hon som fattat beslutet, utan mamma. Pappa suckade när han sträckte fram sedlarna efter att ha torkat av händerna på byxfickan. Skåpet luktade klibbigt trä i början, men det gick över när det fylldes av kläder och en svag ton av svett la sig som en aura runt det. Luktkänslig var hon redan då.

Narnia var det förstås som hade präglat henne som barn. Det räckte att stryka handen mot den raspiga väggen längst bak och blunda. Då såg hon kentaurerna, de höga träden, lejonets man när han kom galopperande genom skogen. Nu var det ett tag sedan sagoväsena dök upp. Men en högre himmel fanns det när hon stod där med fingerkuddarna mot ekbrädorna. Ett mer eteriskt leende, fler väninnor, ostriktare dagar. Luckor.

Långdistans

Vi åkte buss. Det fanns inte mycket annat att välja på. Grånaden låg som en fuktig trasmatta över allt där utanför: heden, vägen, fåren, fåglarna, spretiga blommor vid sidan av vägen.

"It´s a rough and bumpy road", varnade busschauffören när vi klev på. Polisongerna hängde ner, kinderna likaså. Vi två bökade in våra ryggsäckar i bagageutrymmet och trängde ihop oss på sätet, knä tryckt mot knä. Irländska bussar tycks vara smalare än svenska.

När bussen hoppade över guppen dunkade våra knän mot varandra. Khaki mot jeans. Vi skrattade och åt äggmackor från mataffärens deliavdelning, plockade ur lökslamsor som ringlade sig över fingrarna. "Nu kommer ett gupp till", varnade du, men kladdiga blev vi ändå. Busschauffören gnolade och vi torkade oss på redan använda näsdukar.

En mjuknad horisont böljade sig till höga kullar, det grå blev svepande grönt. Vinden grävde gångar i gräset, långa strån med rödaktiga knoppar högst upp. Vi delade en freestyle på två med varsin plupp i örat: Depeche Mode sjöng Personal Jesus och det var kanske så det var.

Bussen tog ett skutt och samtidigt knäppte det till i min nacke. Förlösning, tänkte jag och sa det, men du förstod inte. Axlarna la sig och nacken raknade, ryggen bredde ut sig. Du satt tyst. Och framför oss havet.

Du du du

in i dig bliven
ut ur dig född
efter dig längtad
med dig gången på gräsmattan - knubbiga knän och solhatt
med dig fnissad i poolen
utan dig i skolbänken med nytt pennskrin
med dig väntande på allt det som sen skulle
med nytt du levande
du som ritar mina ramar
du som ringer och behöver

du har gjort mig beroende

Dygnsflöde

Det finns ett problem med Twitter. Strukturen i flödet är lika förutsägbar som en kexchoklad. Först är det morgongrus och kaffekokning, väder och trafik. Reaktioner över morgonnyheterna kommer därnäst. Folk rasar över vad människor säger och gör i största allmänhet. Efter fem: träning, nöjen och middag. Kvällens TV-program kommenteras i realtid.

Vid tiotiden börjar det vackra flödet. Poetiskt, sjudande och prövande, på gungande vågor. Förnattens eftertankar. Då vill jag hänga och följa med.

Men så dags klistrar det fast sig i hjärnan. Twitterflöden i huvudet hela natten; av sömn blir det intet.

Går det att vända på Twitterdygnet?

Mitt rum

Dagar med fullmåne kan de märkligaste ting ske. Så är det förstås inte bara för mig. Hus kommer levererade till grannen och utsikten förändras plötsligt från en stund till en annan. Tidigare satt jag vid mitt skrivbord och såg ut över en färgsprakande lönn. Nu är det en gråvit vägg jag ser. Det är klart att det inte är något att riva upp himmel och jord över: jag accepterar det jag inte kan förändra. En smula retfullt är det likväl.

Speglar och guld

- Ni har inga bevis.
Jag hörde hur anklagande jag lät. Gnällig, nästan. Men det var den enda röst som fungerade, om den inte skulle krackelera och falla sönder alldeles.

Hon flyttade käppen från ena handen till den andra och rev i nacken med naglarna. Ingen av oss hade rört kaffekopparna och bondkakorna. Hennes glasögon och röda dosett låg bredvid henne på köksbordet.
- Ja säg' dä än en gång. Spegeln hade ta'its ner från si krok.

Ledare är man bara när man har fått förtroendet från personerna man leder, har jag hört. Sven har inte fått det, inte av mig i alla fall. Men chef är han, och en sådan behöver förstås ta sitt ansvar och medla i konflikter.
- Vi tar det en gång till, sa han och harklade sig. Han ar-ti-ku-le-rade alltid så tydligt med de gamla.
- Selma, du ringde om att spegeln gått sönder efter att Anna varit hos dig och städat. Men du, Anna, säger att du inte tagit ner spegeln.

- Jag gjorde inte det, sa jag och tittade på den trasiga spegeln som stod som ett sorgetecken intill oss. Sirlig ornamenterad guldram, ja guld var det förstås inte. Sprayfärg, kanske? Men spegelglaset var trasigt. Och jag visste att jag inte hade varit med när det gick sönder.
   Ändå blev jag lite osäker nu. Var det helt säkert att jag inte hade rört spegeln? Kanske gick jag i andra tankar när jag gjorde det?

- Flickan hade dammtrasan å dammade skänken, ja såg na', sa Selma. Hon hade ett långt vitt hårstrå på hakan. Det visste jag, för jag hade sett det och tänkt att jag skulle ta hand om det vid nästa dusch. Nu kändes det inte som om jag brydde mig om det längre.

- Ja, Anna, sa Sven och tittade på mig, fast samtidigt rakt ner i bordet. Han har ett konstigt sätt att göra just så.
- Jag vet faktiskt inte hur vi ska gå vidare. Kanske kan vi säga att du kanske råkade komma åt spegeln när du dammade, så att den föll ner. Då är det vi som är ansvariga, och står för kostnaden. Men det är inte du personligen som ansvarar, förstås. Det är vi i hemtjänstgrppen som gör det, och jag får skriva en rapport. Känns det okej för er båda?

- Ja sku' änn villa ha ä ursäkt frå flickan, sa Selma med den höga, gälla rösten som hon får när hon har svårt att andas. Sven märkte ingenting, förstås.

- Ska ni ta varandra i hand, sa Sven förväntansfullt. Jag såg hur glöden tändes i hans ögon. Nu skulle han kunna få ännu ett begrepp att använda i sin CV: bra medlare och konfliktlösare. Ja, vad hade jag att vinna på något annat? Jag sträckte mig över bordet och såg in i Selmas ögon: in i simmigheten, det grumliga. Inte såg hon ens sin kaffekopp framför sig.

- Förlåt, Selma, sa jag så hastigt jag kunde. Hon tryckte min hand med sin torra, frasiga, och släppte sedan så att hennes föll ner i knät med en duns.

- Så fint, sa Sven belåtet. Då går vi nu, Selma. Jag tar med mig den trasiga spegeln.

När jag låst dörren hörde jag våra andetag eka. När hissen kom tryckte vi oss in i det bruna, laminatklädda. Tysta stod vi där, och Sven höll krampaktigt om spegeln. Allt det där guldet, tänkte jag. Vi borde ha det i oss istället för på speglar.